En Bättre Värld – Första delen – 2
Kapitalism
EN BALANSRÄKNING
Det kapitalistiska systemet ligger bakom allt det onda som plågar mänskligheten i dag. Fattigdom, försakelser, diskriminering, ojämlikhet, politiskt förtryck, okunnighet, trångsynthet, kulturellt bakåtsträvande, arbetslöshet, hemlöshet, ekonomisk och politisk osäkerhet, korruption och brottslighet är alla oundvikliga produkter av detta system. Utan tvivel skulle de borgerliga apologeterna rusa fram för att berätta för oss att dessa företeelser inte uppfunnits av kapitalismen, utan att de alla existerat före kapitalismen, att exploatering, förtryck, diskriminering, kvinnoförtryck, okunnighet och fördomar, religion och prostitution mer eller mindre är lika gamla som det mänskliga samhället självt.
Det som avslöjas här är faktiskt för det första att alla dessa problem har fått en ny innebörd inom detta samhälle, som motsvarar kapitalismens behov. De återskapas ständigt som integrerade delar av det moderna kapitalistiska systemet. Källan till fattigdom, svält, arbetslöshet, hemlöshet och ekonomisk osäkerhet i slutet av 1900-talet är det rådande ekonomiska systemet i slutet av 1900-talet. De brutala diktaturerna, krigen, folkmorden och förtrycket, som kännetecknar livet för hundratals miljoner människor i dag, har sin logiska grund i behoven hos det system, som i dag härskar och tjänar vissa intressen i denna värld. Kvinnoförtrycket av i dag är inte ett resultat av medeltida ekonomi och moral utan en produkt av det nutida samhällets ekonomiska och sociala system och moraliska värden.
För det andra så är det borgarklassen och det kapitalistiska systemet självt som ständigt och oeftergivligt står emot människors ansträngningar att utrota och besegra detta onda. Hindret för arbetarnas kamp för att förbättra sina levnadsvillkor och medborgerliga rättigheter är inget annat än borgarklassen och dess regeringar, partier och förespråkare. Varhelst folk reser sig i de fattigare regionerna för att värna om sina liv, så är den första barriären de möter den lokala och internationella borgarklassens väpnade styrkor. Det är borgarklassens stat, dess enorma medier och propagandamaskineri, religion, traditioner, moral och undervisningssystem som skapar motvilliga och fördomsfulla mentaliteter hos generation efter generation. Det är inget tvivel om att det är kapitalismen och borgarklassen, som står i vägen för miljontals människors försök att förändra systemet, drivna till det yttersta och mer eller mindre klara över riktlinjerna för ett människovärdigt samhälle. Nu i slutet av 1900-talet, på höjdpunkten av kapitalismens globalisering och mitt uppe i omfattande teknologiska revolutioner, befinner sig mänskligheten själv i en av historiens mest kritiska perioder. Blotta den fysiska överlevnaden har blivit den huvudsakliga utmaningen för miljontals människor, från de utarmade länderna i Afrika och Asien till huvudstäder i väst. För de mer eftersatta länderna har hoppet om ekonomisk utveckling söndersmulats totalt. Drömmen om ekonomisk tillväxt har öppnat vägen för en permanent mardröm av hungersnöd, svält och sjukdomar. I de avancerade Europa och USA ger, till följd av flera års tillbakagång, det ömkliga löftet “tillväxt utan sysselsättning” samma mardrömslika utsikter för miljontals arbetarfamiljer. Världen runt åstadkommer krig och folkmord omfattande ödeläggelse. Massiva intellektuella och kulturella u-svängar pågår: Från återkomsten av religiös fanatism, manschauvinism, rasism, stamegoism och fascism till sammanbrottet för individernas rättigheter och ställning i samhället, prisgivandet av liv och livsuppehälle för miljontals gamla och unga till den fria marknaden. I de flesta länder har organiserad brottslighet blivit ett bestående faktum och en integrerad del av samhällets ekonomiska och politiska sätt att fungera. Drogberoende och den växande makten för kriminella nätverk engagerade i tillverkning och smuggling av droger är nu ett växande, olösligt internationellt problem. Det kapitalistiska systemet och profitens företräde har utsatt omgivningen för allvarliga faror och oreparabla skador. Borgerliga tänkare och analytiker gör inte ens anspråk på att ha ett svar på dessa problem. Detta är kapitalismens verklighet i dag, förebådande en skräckinjagande framtid för hela världens befolkning.
KAPITALISMENS GRUNDER
Det nuvarande samhället är utan tvivel komplicerat och sofistikerat. Miljarder människor är oavbrutet indragna i imponerande ansamlingar av ekonomiska, sociala och politiska förhållanden. Teknologi och produktion har antagit gigantiska dimensioner. Mänsklighetens intellektuella och kulturella liv är med sina problem och svårigheter brett och mångfaldigt. Men dessa komplikationer skymmer bara sikten för de enkla och fattbara realiteter som utgör den kapitalistiska världens ekonomiska och sociala system.
Som varje annat klassystem bygger kapitalismen på exploatering av de direkta producenterna – de härskande klassernas tillägnande av en del av vad de producerat. Den speciella karaktären av varje samhällssystem under olika historiska epoker ligger i det särskilda sätt denna exploatering äger rum. Under slaveriet tillhör inte bara slavens produkt utan även han själv slavägaren. Slaven arbetade för slavägaren och hölls i gengäld vid liv av denne. Under det feodala systemet lämnade bönderna antingen över en del av vad de producerat till feodalherren eller utförde ett visst antal timmars påtvingat och obetalt arbete. Under kapitalismen har emellertid exploateringen helt andra grunder.
Här är de huvudsakliga producenterna, dvs arbetarna, fria; de tillhör ingen, är inte knutna till något gods, inte bundna till någon adelsman. De äger och kontrollerar sina egna kroppar och sin arbetsförmåga. Men arbetarna är också “fria” i en helt annan mening: De är ’fria’ från ägandet av produktionsmedel och med det sättet att leva måste de sälja sin arbetskraft för ett visst antal timmar, i utbyte mot lön, till kapitalistklassen, dvs till en liten minoritet som äger och monopoliserar produktionsmedlen. Arbetarna måste sedan köpa sina existensmedel – de varor de själva producerat – på marknaden från kapitalisterna. Kapitalismens natur och grunden för exploatering i detta system är å ena sidan att arbetskraften är en vara och å andra sidan att produktionsmedlen är kapitalistklassens privata egendom.
Utan levande arbetskraft som sätter produktionsmedlen i arbete och skapar nya produkter, vore det mänskliga samhällets existens, människornas överlevnad och tillgodoseendet av deras behov omöjliga. Detta är sanningen om varje system. Men under kapitalismen är arbetskraften och produktionsmedlen skilda från varandra genom en vägg av privat egendom; de är varor och deras ägare måste mötas på en marknad. I detta möte inträder ägarna av dessa varor i ett fritt och jämlikt utbyte: Arbetaren säljer sin arbetskraft för en viss period i utbyte mot lön till kapitalisten, dvs ägaren av produktionsmedlen; kapitalisten utnyttjar denna arbetskraft, förbrukar den och tillverkar nya produkter. Dessa varor säljs sedan på marknaden och inkomsten därav startar produktionscykeln på nytt, som kapital.
Emellertid, bakom det skenbart jämlika utbytet mellan arbete och kapital finns en fundamental ojämlikhet; en ojämlikhet som definierar mänsklighetens levnadsförhållanden i dag och utan vars avlägsnande samhället aldrig blir fritt. Med lönerna får arbetarna bara tillbaka vad de har sålt, dvs förmågan att arbeta och visa upp sig på marknaden en gång till. Genom sitt dagliga arbete säkerställer arbetarklassen bara sin fortsatta existens som arbetare, sin överlevnad som daglig säljare av arbetskraft. Men i denna process växer och ackumuleras kapitalet. Arbetskraft är en skapande kraft; den genererar nya värden för sin köpare. Värdet av de varor och tjänster arbetaren producerar inom varje kretslopp av produktionsprocessen är större än arbetarens totala andel och den del av produkterna som går åt till att återställa använda råvaror och det som nötts och förslitits. Detta mervärde i form av kolossala varulager tillhör automatiskt kapitalistklassen och ökar mängden av dess kapital i kraft av kapitalistklassens ägande av produktionsmedlen. Arbetskraften reproducerar endast sig själv i sitt utbyte med kapitalet, medan kapitalet växer i sitt utbyte med arbetskraften. Arbetskraftens kreativa kapacitet och arbetarklassens produktiva aktivitet återspeglar sig som framfödandet av nytt kapital för kapitalistklassen. Ju mer och ju bättre arbetarklassen arbetar, desto mer makt får kapitalet. Kapitalets enorma makt i dagens värld och dess ständigt ökande dominans inom det ekonomiska, politiska och intellektuella livet för de miljardtals invånarna på jorden är inget annat än en omvänd bild av arbetets skapande kraft och av den arbetande mänskligheten.
Således äger exploateringen i det kapitalistiska samhället rum utan ok och bojor på producenternas axlar och fötter – genom marknadens medium och fritt och jämlikt varubyte. Det är detta grundläggande drag hos kapitalismen som i huvudsak skiljer det från alla tidigare system.
Det mervärde som uppnås genom exploateringen av arbetarklassen delas ut bland kapitalistklassens olika sektioner i huvudsak genom marknadsmekanismen och även genom statens skatte- och penningpolitik. Profit, räntor och hyror är de främsta formerna av de olika kapitalens andelar av frukterna av denna klassexploatering. Kapitalens konkurrens på marknaden bestämmer andelarna för varje bransch, enhet och företag.
Men detta är inte allt. Detta mervärde betalar hela kostnaden för det borgerliga statsmaskineriet, armé och administration, dess ideologiska och kulturella institutioner och underhållskostnaderna för alla de som genom dessa institutioner värnar om borgarklassens makt. Genom sitt arbete betalar arbetarklassen den härskande klassens kostnader, den hela tiden ökande ackumulationen av kapital och borgarklassens politiska, kulturella och intellektuella övertag över arbetarklassen och hela samhället.
Genom kapitalets ackumulation växer mängden varor som utgör det borgerliga samhällets rikedom. Ett oundvikligt resultat av ackumulationsprocessen är de kontinuerliga och accelererande teknologiska framstegen och uppgången för mängden och kapaciteten av de produktionsmedel, som arbetarklassen sätter i rörelse i varje nytt kretslopp i produktionsprocessen. Men jämfört med samhällets och produktivkrafternas tillväxt och rikedom, blir arbetarklassen hela tiden relativt fattigare. Trots den gradvisa och begränsade tillväxten i absoluta tal för arbetarnas levnadsstandard, minskar arbetarklassens andel av samhällets välstånd snabbt och gapet mellan arbetarklassens livsvillkor och den högre levnadsstandard, som bluean möjliggjorts genom dess eget arbete, vidgas. Ju rikare samhället blir, desto mer blir arbetarna den utarmade delen av det.
Teknologiska framsteg och ökad produktivitet betyder att mänsklig arbetskraft i ökad omfattning ersätts av maskiner och automatik. I ett fritt och humant samhälle skulle detta innebära mer fritid åt alla. Men i det kapitalistiska samhället, där arbetskraft och produktionsmedel endast utgör den mängd varor kapitalet utnyttjar för att skapa profit, framträder ersättandet av människor med maskiner som en bestående arbetslöshet för en del av arbetarklassen, som förvägras möjligheten att skaffa sig livsuppehälle. Framträdandet av en reservarmé av arbetare som inte ens har möjlighet att sälja sin arbetskraft är ett oundvikligt resultat av kapitalets ackumulationsprocess och samtidigt ett villkor för den kapitalistiska produktionen. Existensen av denna reservarmé av arbetslösa, huvudsakligen försörjd av den del av arbetarklassen som har arbete, ökar konkurrensen inom arbetarklassens led och håller nere lönerna på deras lägsta socialt möjliga nivå. Denna reservarmé tillåter också kapitalet att lättare anpassa sysselsättningens omfång till marknadens behov. Massiv arbetslöshet är inte en sidoeffekt av marknaden eller resultat av någon regerings dåliga politik. Den är en naturlig del av kapitalismens och kapitalackumulationens verkningar.
Periodiska ekonomiska kriser med katastrofala ekonomiska och sociala följder är oundvikliga drag i det kapitalistiska systemet. Dessa kriser uppstår i huvudsak av grundläggande motsägelser inom själva ackumulationsprocessen: Eftersom arbete är källan till mervärde och profit, minskar ackumulationsprocessen och de oundvikliga teknologiska framstegen ständigt andelen arbetskraft av produktionsmedlen. Det mervärde som produceras kan normalt inte, även om det växer i absoluta tal, hålla jämna steg med tillväxten av det satsade kapitalet. Enligt ackumulationsprocessens inbyggda lagar har därför profitkvoten en oundviklig tendens att falla. Den oupphörliga aktiviteten för att öka denna tendens och upprätthålla profitkvoten, särskilt genom att intensifiera exploateringen och minska arbetarklassens andel av samhällets välstånd – betalt i form av löner, social service osv – är en daglig uppgift för kapitalistklassen, dess varierande regeringar och den stora kåren av borgerliga ekonomer, direktörer och experter världen över.
Likväl gör sig kapitalets inneboende motsättningar och profitkvotens fallande tendens periodvis påminta och kastar hela det ekonomiska systemet in i en djup kris. Perioderna med stagnation och kris är inte bara tecken och symptom på intensifieringen av kapitalets inneboende motsägelser, utan också den praktiska mekanismen för deras lindring och för rekonstruktionen av kapitalet. Konkurrensen mellan de olika kapitalisterna växer och många drivs till konkurs. De svagare kapitalen slås ut och det förbättrar profitutsikterna för dem som blir kvar. Å andra sidan inlåter sig kapitalistklassen och dess stater i en storskalig offensiv mot arbetarnas levnadsstandard. De arbetslösas led ökar och exploateringen av hela arbetarklassen intensifieras.
Kapitalet framträder mer centraliserat ur varje kris. Sålunda antar varje ny kris vidare och djupare dimensioner och ger upphov till än hårdare konkurrens och konflikter inom kapitalistklassen. Varje nu kris nödvändiggör en ännu mer omfattande rekonstruktion av kapitalen. Likaså blir framtidsutsikterna för samhället varje gång mörkare och mer avskräckande.
Följderna av det kapitalistiska systemets motsägelser och kriser är inte begränsade till det ekonomiska området. Ödeläggande globala och regionala krig, militarism och militärt våld, autokratiska stater och polisstater, avskaffande av människors, isynnerhet arbetares, medborgerliga och politiska rättigheter, ökad statsterrorism, återkomst av högerextremism och religiösa, nationalistiska, rasistiska och kvinnofientliga grupper och trender – detta är den nutida kapitalismens verklighet, särskilt under krisperioder.
STAT OCH POLITISK ÖVERBYGGNAD
Borgerliga analytiker beskriver staten som en nödvändig institution för administration av samhället i det allmänna intresset; en institution som antas förkroppsliga folkets kollektiva vilja och framhålla dess samfällda makt. Vi intalas att de existerande lagarna är en samling självklara och naturenliga principer, accepterade av alla, vilka staten garanterar och verkställer. Framhållandet av staten som ett självständigt organ som står över de motsatta klassintressena är en hörnsten i den borgerliga ideologin. Denna idé är mer förankrad bland folk i avancerade västliga länder, som haft stabilare parlamentariska system. Men inte heller i de mindre utvecklade länderna ifrågasätts statens nödvändighet, trots existensen av totalitära stater och polisstater och allmänhetens misstro mot de existerande staterna och synen på staten som en institution som ansvarar för samhällsstyret är lika djupt rotad där. Tillväxten av statens ekonomiska roll och särskilt statens ingripanden på det sociala området och för ekonomisk styrning och kontroll under de senaste årtiondena har i hög grad stärkt dessa illusioner.
Sanningen är att staten är den härskande klassens viktigaste instrument för att kuva de exploaterade massorna. Historiskt har staten uppstått som ett resultat av exploateringens uppdykande och uppdelningen av samhället i exploaterande och exploaterade klasser. Trots hela den komplicerade strukturen hos dagens stat, så är staten som förr en tvångsapparat där armén, domstolarna och fängelserna utgör grunderna. Staten är den härskande klassens organiserade tvångsapparat. Den är ett instrument för klasstyre. Varje stat, oavsett dess form och yttre drag – monarki eller republik, parlamentarisk eller despotisk – är instrumentet för den eller de härskande klassernas diktatur.
I alla system, även i antikens brutalaste slavsamhällen där statens klasskaraktär var fullt synlig, har den härskande klassen alltid varit nödgad att ge staten någon form av legalitet. Monarki eller dynastiskt styre, adelsvälde och gudsstyre eller teokrati är samtliga statsformer i vilka sådan legitimitet har eftersträvats. I det kapitalistiska samhället, ett samhälle baserat på marknad och där arbetaren och kapitalisten framställs som “fria” aktörer som upprättar frivilliga och jämlika kontrakt, är rösträtten, parlamentet och valsättet huvudformerna för att ernå legitimitet bourgeoisiens klassvälde. Ytligt betraktad utgör staten ett instrument för hela folkets politiska styre genom dess egna direkta val. Från historisk synpunkt är visserligen rösträtten och parlamentet viktiga landvinningar i det arbetande folkets kamp för att främja sina medborgerliga rättigheter. Det är också klart att livet i ett liberalt borgerligt system är långt drägligare än livet under en militär eller autokratisk regim. Men dessa former kan inte dölja den moderna statens klasskaraktär. Även i de mest avancerade, stabila och fria parlamentariska system har det arbetande folket väldigt liten möjlighet att påverka statens politik och agerande. Parlamentariska system använder relativt mindre öppet och brutalt våld och låter regeringsställningar växla mellan olika delar av den härskande klassen genom periodiska allmänna val. Detta system har således lyckats säkerställa hela bourgeoisiens odiskutabla härskande över samhällets politiska och ekonomiska liv. Parlamentarisk demokrati är ingen mekanism för folkets deltagande i maktutövningen. Den är ett medel för att legitimera borgarklassens härskande och diktatur.
KULTUR, IDEOLOGI, MORAL
Flagrant exploatering, diskriminering och berövande av människors medborgerliga rättigheter i sådan monstruös omfattning skulle uppenbarligen inte kunna pågå utan att offren själva underkastade sig det och bortrationaliserade det ur medvetandet. Att utmåla detta tillstånd som legitimt, naturligt och evigt och skrämma folk till underkastelse är en uppgift för den intellektuella, kulturella och moraliska överbyggnaden i detta samhälle. Borgarklassens kulturella och intellektuella arsenal mot frihet och befrielse är enorm. Delvis är detta ett antikverat testamente, som putsats upp och anpassats för det borgerliga samhällets behov. Alla arter av religioner, fördomar, tribalism, rasism och manschauvinism har historien igenom tjänat som lika många vapen i händerna på de härskande klasserna för att hålla nere och tysta det arbetande folket. Och i våra dagar frammanas alla dessa, i nya former och sammanhang, för att försvara borgerlig egendom och borgerligt styre mot hotet från arbetande människors uppmärksamhet och medvetenhet.
Men det borgerliga samhällets bidrag till denna mobilisering av intellektuellt och kulturellt artilleri är mycket omfångsrikare och verkningsfullare. I detta samhälle framställs egennyttan och konkurrensen, dvs den logiska grunden för kapitalistens beteende på marknaden, som den mänskliga naturen och sanktioneras som höga mänskliga värden. Här är mänskliga förhållanden en återspegling och utvidgning av förhållandena mellan varor. Människors värde och ställning mäts efter deras förhållande till ägandet. Borgarklassen bröt upp det gamla samhällets lokala och begränsade ordning och organiserade nationalstater. Stamtänkande och lokalpatriotism gav plats för dagens borgerliga nationalism och patriotism som det tyngsta ideologiska oket, som någonsin satts på det arbetande folkets skuldror.
De härskande idéerna i varje samhälle är den härskande klassens idéer. Men omfattningen av borgarklassens intellektuella, kulturella och moraliska dominans och dess kontroll av dagens samhällsliv saknar motstycke i historien. De senaste två seklernas vetenskapliga, tekniska och industriella revolutioner och den mäktiga marknadsmekanismen, som överskrider alla nationella, stammässiga, politiska och kulturella gränser, har försett borgerligheten med enorma möjligheter att säkerställa sin ideologiska övermakt och sprida den i världsskala.
Precis som på varuproduktionens område har människornas kreativa kraft omvandlats till ett vapen mot dem själva på ideologiproduktionens område. De många uppfinningarna och framstegen under 1900-talet, vilka revolutionerat litteratur- och konstformer och medlen för masskommunikation och öppnat nya områden för kulturella aktiviteter, har framförallt banat väg för ett ständigt bombardemang av miljontals människor med borgerliga idéer i mer utvecklade, subtila och effektiva former. Informationsteknologin och satellit-TV-näten, introducerade under de senaste två årtiondena, som så storartat underlättat uppgiften att samla in och föra ut information över hela världen, har i borgerlighetens händer vänts till ett monstruöst maskineri för desinformation, indoktrinering och provokation. Massmedierna och underhållningsbranschen, själva bland kapitalets mest vinstgivande sektorer, har tagit över en stor del av familjens traditionella roll, religionen och även statens repressiva organ och spelar en växande roll för bevarandet av den existerande ideologiska balansen i samhället, spridandet av den härskande klassens idéer och värderingar, indoktrinering och kontroll av medvetandet, terrorisering och atomisering av människor och bemötandet av kritiska idéer och tendenser i samhället. Dessa institutioner och de nya formerna för åsiktskontroll utgör hörnpelarna för det borgerliga samhällets politiska stabilitet, isynnerhet i tider av kris, osäkerhet och oroligheter bland folket.
Kampen mot de dominerande reaktionära idéerna har alltid varit en ständig del av arbetarnas klasskamp och en viktig uppgift för den arbetar-kommunistiska rörelsen. |
